Till Malmö kommer många ensamma barn och unga som flytt från krig och konflikter. Därför är det extra glädjande att idag få uppmärksamma och gratulera de ensamkommande ungdomar, som trots få skolår i sina hemländer och trauman från krig och konflikter, ändå lyckats klara gymnasieskolan och tagit studenten.

Den Idag medverkade kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh och Carina Nilsson, socialkommunalråd, på Ensamkommandes förbunds studentfest för de ensamkommande som tagit studenten i Malmö i år.

Ett jättestort grattis till en imponerande prestation!

(Längre ned kan ni läsa Katrin Stjernfeldts Jammehs tal till studenterna.)

 

 

Katrins Stjernfeldt Jammehs tal till studenterna:

Tack för att jag får vara här idag. Jag är så glad och så stolt över att få vara här idag och fira er student tillsammans med er. 

På den här sortens fester brukar vanligtvis någon i familjen hålla tal till studenten. I ert fall så har tyvärr era familjemedlemmar inte möjlighet att vara här idag och dela glädjen med er på plats. 

Men ni är inte ensamma. För idag är hela Malmö er familj och era nära. Idag är väldigt många i Malmö imponerade, glada och stolta över er. 

Jag känner ännu inte så många av er personligen, men jag har haft turen att få ta del av några av era berättelser. Jag vill därför lyfta fram några exempel.

Amanullah lämnade Afghanistan tillsammans med sin mamma och sina två systrar när han var åtta. Efter sju år i Iran, vid 15 års ålder, så lämnade han Iran och begav sig av mot Europa, precis som många före honom och efter honom. Drömmen om att kunna hjälpa sin familj, om att utbilda sig och om att kunna få ett bra liv gav honom modet att kunna ta sig igenom farliga passager genom Europa och ledde honom slutligen till Sverige och Malmö.

Och nu sitter han här och har lärt sig svenskan och klarat av ellinjen på gymnasiet. Idag har han dessutom avslutat sin första dag på det nya jobbet. Det är helt fanstatsikt.

Amin Moalins familj hade det svårt i Somalia. Tyvärr hade de bara råd att låta honom fly. För fem år sedan kom han till Sverige som sjuttonåring. Det har på många sätt varit tufft och han har fått kämpa med skola och med språket, men idag har han klarat fordon- och transportprogrammet på Agnesfrids gymnasium. Om lite mer än en vecka börjar han dessutom jobba som lastbilschaufför. 

I framtiden så vill Amin jobba i FN:s flyktingorgan, UNHCR, där han får möjlighet att hjälpa andra människor.

Amin, Amanullah, Naser, Sulleekha, Mostafa, Ali, Ahmad, Abdiqadi, Yosuf, Hamed, Mehdi, Aman, Rahmat, Sadjad, Hasib, Morteza, Jafar, Amin Husseini, Daniel, Mohammad: ni bär alla på liknande, men ändå unika historier och livsresor. Ni är fantastiska.

Vid sådana här tillfällen brukar den som håller tal konstatera att studenterna nu går in i vuxenlivet, och man brukar ge råd inför framtiden. 

Jag vet inte om jag kan ge er några goda råd. Ni har större erfarenhet om livet och hur det kan te sig än de flesta jag känner. Men om jag ändå ska försöka ge er något råd så är det att fortsätta!

Fortsätt vara nyfikna, fortsätt att vilja mer och sikta högt. För er drivkraft, ert mod och era drömmar gör också Malmö till en bättre stad.

Mina vänner, imorgon börjar en ny fas i era liv. Imorgon kanske ni börjar ta er an helt nya utmaningar och utforskar nya möjligheter. Vissa börjar jobba, andra behöver fundera på vad man ska göra härnäst och vissa vill plugga. Så brukar det alltid vara.

Men innan dess ska vi, för ikväll, bara vara glada och fira att ni precis har tagit studenten. Ni gjorde det! Ni kan vara riktigt stolta över er själva. 

Stort grattis, alla!